Kontorsdramatik fängslar: "Typhoon Corporation" och "Berättelsen om direktör Kim på ett storbolag" väcker känslor
Sydkoreanska dramers blickar riktas återigen mot kontoren. Från de pinsamma skratten vid firmamiddagar, suckar framför Excel-ark, till den vardagliga kampen för att uppnå "resultat" – arbetsplatsernas liv återskapas levande på skärmen. tvN:s "Typhoon Corporation" och JTBC:s "Berättelsen om direktör Kim på ett storbolag" är de mest framträdande exemplen.
Dessa två verk utforskar tidens anda på olika sätt. "Typhoon Corporation" förvandlar desperationen under IMF-eran till hopp, medan "Berättelsen om direktör Kim på ett storbolag" skildrar den nuvarande organisationskulturen med realism, och utforskar "den arbetande människan" på sina respektive sätt.
"Typhoon Corporation" handlar om människor som återuppbygger ett kollapsat företag, även i tider av förtvivlan och kaos. Historien utspelar sig mot bakgrunden av en nationell kris – den asiatiska finanskrisen 1997. Kang Tae-poong (Lee Jun-ho), en gång en "orange generation"-yngling som hängde i Apgujeong, ändrar kurs i livet när han tar över ett handelsföretag efter sin fars död. Hans resa, tillsammans med revisorn Oh Mi-sun (Kim Min-ha), för att rädda ett företag på gränsen till konkurs är inte bara en tillväxtberättelse, utan ett "epos om kollektiv återhämtning".
Den detaljerade tidsenliga rekonstruktionen ökar den emotionella inlevelsen. Rekvisita som personsökare, "City Phone", telex och kassettbandspelare återskapade 90-talet perfekt. Frisyrer, smink och kläder utstrålar också "den tidens" känsla. Detta högkvalitativa scenografi är inte bara nostalgisk "försäljning". Det är ett medel för att återskapa överlevnadshistorien för en generation som inte förlorade sitt leende trots ekonomiska sår.
"Berättelsen om direktör Kim på ett storbolag" målar ett "kontorsarbetares porträtt" ur ett helt annat perspektiv. Kim Nak-su (Ryu Seung-ryong) verkar vid första anblicken vara en fulländad man. 25 år på ett storbolag, äger sin egen lägenhet i Seoul, en son som studerar på ett prestigefyllt universitet, en medelålders familjefar som kör en lyxbil.
Men kameran skildrar obevekligt tomheten bakom den bländande fasaden. Vi ser bräckligheten hos en man som klamrar sig fast vid sin position i organisationen, kallad "kkondae" (en nedlåtande term för äldre generationens besserwisser), en far som försummas av sin familj, och en människa som begränsat sitt liv inom företagets hierarki. Kim Nak-su liknar chefen som vi alla känner. Hans envishet när han säger till sin son: "Gå till militären istället", hans hyckleri när han beordrar en underordnad att ge upp en befordran, och hans avundsjuka inför en kollegas framgång – allt avslöjas. Scenen där han väljer en väska, letar efter ett pris som är "billigare än chefens, men dyrare än en yngre kollegas", symboliserar den komplexa självmedvetenheten hos hans generation. "Berättelsen om direktör Kim" blir därmed en satirisk komedi förklädd till humor.
Populariteten hos båda dramerna ligger i deras "spegling av verkligheten". Erfarenheter som många kan ha upplevt är naturligt integrerade i handlingen. Även om de utspelar sig i olika tider, delar de båda en gemensam grund som "överlevnadshistorier för vanliga människor" som gjort arbetsplatsen till sin livsscen, och skapar därmed en känsla av gemenskap över generationerna.
Kulturkritikern Jeong Deok-hyeon analyserar: "Tittarna har länge känt en stark samhörighet med innehåll som exakt speglar verkligheten. I en tid då framgång inte är lätt att uppnå, söker tittarna tröst i berättelser som representerar deras egna lidanden. Att exakt ha identifierat allmänhetens behov av "empati-skapande innehåll" är anledningen till dessa två verks popularitet."
Koreanska nätanvändare hyllar dramernas realism och lovordar hur väl de fångar kontorsmiljön och de problem vanliga anställda står inför. "Dessa serier är mitt andra liv!" skriver de och uttrycker sin uppskattning för karaktärer som känns så bekanta.